Hoppduken är ett tyg som mäter cirka 150 cm gånger 250 cm. I sin primära användning lindas den runt höfterna och rullas över sig själv i midjan för att bilda en kjol. Den bärs i hela Väst- och Centralafrika och tillhör den där stora kategorin av kläder som inte sys utan lindas runt kroppen. Denna klass finns över hela världen och inkluderar sarong , kainen, den 👉 kanga , sari, den shuka och toga .
Även om de traditionellt är gjorda av remsor eller breda handvävda tyger, är länddukar (även kallade omslag i engelsktalande Afrika ) kan också tillverkas av handfärgad eller fabrikstryckt bomull, samt silke och rayon.
ETNISKA STIL I PAGNES HAMN
På 1600- och 1700-talen bar män höftklädsel , men på 1900-talet blev de, med några få undantag, uteslutande feminina. Vissa etniska grupper, bl.a Kalabari , Nigeria, är ett undantag från denna regel. Bland dem inkluderar mäns ceremoniella klädsel ett ankelband som bärs med en lång eller kort skjorta, beroende på rang. Outfiten är toppad med en bowlerhatt.
Även om de här långa kläderna döljer det mesta av ländtyget, bärs det också med korta kläder: en lös boubou med puffade ärmar som kallas marinière, eller en figursydd topp med volang vid höften och puffade ärmar som kallas låg midja. Den graciösa stilen i dessa länder är den med två omslag eller två linnedukar. Med en sjömanstopp och ett ländtyg som bärs som en lång kjol, lindas det andra ländtyget, matchande, runt höfterna och knyts.
Liksom för kvinnor når ländtyget i allmänhet vristen, men det bärs med olika övre plagg i fransk- och engelsktalande västafrikanska länder. I Senegal och angränsande fransktalande länder Mali, Guinea och Benin bärs ländtyget med eleganta långa kläder, som grand boubou eller en lång lös klänning som kallas ndoket. En turban fullbordar outfiten.
HISTORISK UTVECKLING AV OMSLAGNET
I början av 1900-talet, när senegalesiska kvinnor bar sin buk vid höften eller knäet, var ländtyget ett viktigare visuellt element för både klänningens estetik och symbolik. Hoppduken var en viktig form av rikedom, liksom ett medel för konstnärligt uttryck. För att visa sin status och smak bar senegalesiska kvinnor tre länddukar, skiktade i tre olika längder.De tre kontrasterande länddukarna var gjorda av handvävda, handfärgade och fabrikstryckta tyger.
Efter andra världskriget, den stor boubou , som når nästan till anklarna, har blivit på modet för kvinnor. Loppduken, nästan gömd, har blivit en mindre viktig fokuspunkt. Under senare delen av 1900-talet krävde det eleganta modet ett enda ländtyg av samma tyg som boubou och turban, antingen rikt färgat eller i 👉 holländskt vax .
SKILLNADER ANVÄNDNING AV LOINCH
I Nigeria, där överdelen av kläderna generellt är kort och vävning och färgning är komplexa konster, har omslaget, som det kallas, behållit sitt starka visuella fokus genom hela outfiten. Lyxigt, handvävt, antingen på remsvävstolar eller breda vävstolar, färgade med resistmönster, eller i enfärgade färger av rikt siden, länddukar, som kallas Iro , kan användas i många stilar.
För speciella tillfällen kan de bäras med en beskuren overblus i kraftigt tyg, ofta spets. I många etniska grupper klär kvinnor sig för ceremoniella tillfällen i en stil som kallas " top and bottom" . Till denna outfit lindas två matchande tyger runt kroppen, en i midjan, den andra under armarna. De kan även lindas till midja, knälängd och ankellängd.
Dessutom kan urbana kvinnor i Nigeria anta en stil där ett handvävt omslag är samlat runt mitten av kroppen på en västerländsk klänning. Outfiten är toppad med en scarf blandad.
Denna stil av tyg skiljer sig från båda ländtygen på ett sätt som förkroppsligar skillnader i kultur, nationalitet och ålder. Overbagging är en form av elegans som bärs av äldre gifta nigerianska kvinnor för att visa sin rikedom och sociala position. Den knyts löst runt midjan för att visa upp det tunga, dyra tyget, vävt i ränder. De två länddukarna är däremot gjorda av fabriksfärgad eller tryckt bomull, som är lätt, smidigare och klamrar sig fast mot kroppen. Denna stil bärs i Väst- och Centralafrika av unga kvinnor, vars kroppskonturer, graciösa vagn och böljande gång manifesteras med god effekt i det andra, tätt omslutna ländtyget.
KULTURELL SYMBOLISM AV UTSEENDE: FALL AV SENEGAL
I Senegal kallade ett andra ländtyg, vid knäet, in Wolof bethio , bärs som en underkjol och ses bara i intima möten med en älskare eller make. Ett hem för erotisk fantasi och insinuationer, bethio spelar en viktig roll i konsten att förföra, för vilken senegalesiska kvinnor är kända. Det är också frukten av feminint hantverk. Bethio är vanligtvis enfärgad och ofta vit, gjord av olika handarbetade tyger.
Ett av dessa tyger är ett kvarnsilke, eller oftare polyester, med handskurna öglor och silver- eller guldbroderier. En annan produktion är gjord av percale, handbroderad med tjock tråd i klara färger. För en tredje produktion virkar kvinnorna bethio i fin tråd. Men framför allt är ländduken, som ett oändligt mångsidigt tygstycke, symboliskt grundläggande för den mänskliga kulturen själv.
På Wolof, det huvudsakliga afrikanska språket i Senegal, är ordet pagne Séru , som helt enkelt betyder "tyg". När ett barn föds lindas det omedelbart in i ett höfttyg, och när det är en bebis bärs det på sin mammas rygg i ett höfttyg lindat runt överkroppen. I Senegal, när en kvinna gifter sig, täcker hennes vänner hennes huvud i ett ländtyg innan de tar med henne på en resa till sin man. När en person dör måste den lindas in i ett vitt percale ländtyg.
En symbol för rikedom, sexualitet, födelse, död och äktenskap, ländduken är ett rikt fokus på visuell estetik och flera betydelser.
